En stilla födelsedag.

Jag är slut.

Skulle fira en vän, men det slutar med tårar i bil hem.

Jag är helt slut.

Så jag firar mina födelsedag i allra största stillhet.

Hemma.

Med vackra blommor.

Kärlek.

Tre ljus.

Underbara barn med underbara ord.

De sätter färg på livet.

Mitt liv.

Idag, bara glada kulörer.

Jag fick inga saker.

Precis som jag ville.

Men jag fick skog till mina barn för framtiden.

Och bin, som skall surra däri.

En bra födelsedag.

Man märker inte att kon är borta förrän båset är tomt.

Tomma bilder.

Tomma ord.

Tom.

Tillvaron är full.

 Livet är tomt.

Vi söker.

Precis som vanligt...fast ändå inte.

Det var inte meningen.

Detta långa uppehåll.

Saknar det.

Det var verkligen inte meningen.

Livet är väldigt annorlunda just nu.

Fast ändå precis som vanligt...

Röran och funderingarna är de samma.

Fast lite mindre.

Jobbar just nu.

Ett jobb som är just bara det.

Ett jobb.

Anpassning är vad familjen behöver.

TACK

är vad jag behöver.

Nu tar jag något annat jag behöver.

SÖNDAG.

Så här är livet.

Far och son klev upp tidigt.

Fotbollscup i ottan.

För oss tjejer är morgonen lugn.

Vi njuter av lugnet.

Det behöver vi.

I alla fall jag.

Sen ringer det på dörren.

Dagen drar igång med en väldans fart.

Så här är livet.

Jag tror att jag håller på att vänja mig...

Jag är bra.

Jag suckade.

Men lät det vara.

Snart kommer det inte finnas några val.

Hon gör experiment.

Klistrar en sak på en annan.

Ja, experiment!

Med stort allvar.

Ett viktigt jobb.

Vi hann köpa lite nytt.

Lyxar.

Firar mig själv.

Håller mig lugn.

Inga monster får känslorna att koka över.

Vi har det så bra.

Lugnt.

Mållinjen

Jag gjorde det!

Med stora lugna kliv tog jag mig över mållinjen.

Inga skrik på barnen vid läggdags ikväll.

Ja, det är LYCKA.

Lycklig?

Jag ville skriva något om lycka idag.

Men det gör mig bara förbannad.

O-lycklig.

Så jag skiter i det.

Vi har varit hemma och varit sjuka idag.

Mest jag.

Det gör mig också förbannad.

O-lycklig.

Skit också!

Känslan av att snubbla på mållinjen.

Ikväll också.

Det gör mig trött.

Tröttare.

Tröttast.

O-lycklig.

Jag vill skita i ALLT!

Men klockan ringer i morgon bitti.

Vi börjar om.

Jag börjar om.

Hoppas att jag ska nå hela vägen över mållinjen.

Det vore LYCKA!

Sååå duktiga föräldrar.

Torkat snor.

Varit med i skolan.

Och Hon.

Hon som inte tar för sig så mycket.

Hon fick en egen plats.

Eget rum.

Vi känner oss så nöjda.

Men det kostar.

Självförsakande.

Idag var det värt det.

Hur har helgen varit?

Lite av både det ena och det andra.

Hårda och mjuka värden i en skön förening.

Lite kalas.

Lite "måsten".

Lite bus.

Och en massa!

Spår

Spår av en familj.

Någon som bara sprang rakt igenom våra liv.

Lyssnade inte.

Ett barn som liksom skriker - lyssna på mig!

Tyst.

Hon lämnade inga spår efter sig.

Jag ser dig.

Som vanligt hann jag inte med.

Kommer på efterkälken.

Istället hör vi personalen påpeka vad som är fel.

Jag förstår dig.

Klart att du gör det som är fel.

Det som inte förväntas av dig.

Då höjs ögonbrynen.

Plötsligt hör man vad du säger.

Men då är det fel.

Jag förstår dig så väl.

Jag gör likadant.

"Vänta - jag vill säga en sak. Lyssna...", säger jag tyst inombords.

Försöker göra mig hörd.

Ingen stannar upp.

Tillslut S K R I K E R jag rätt ut.

Det kommer bara skit ur min mun.

Inte det jag egentligen ville säga.

Inte det där underbara samtalet som jag har gått och längtat efter.

Jag ville prata om dig.

Och om mig.

Om viktiga saker.

Om oviktiga saker.

Du får sitta bredvid mig nu.

Då hör jag dig.

Jag lovar att lyssna.

Och banne mig så ska jag se till att andra också lyssnar på dig!

Vi är så tydliga du och jag.

De måste bara lära sig att lyssna med ögonen också.