Förhoppning

Det är morgnar som denna som jag kommer att sakna.

Hoppas att jag snart får sakna.

Ur min synvinkel

"--- Åh vad livet dock är skönt."

Molnen på min himmel bekommer mig inte idag.

"Varför är vissa dagar sååå mycket bättre än andra?"

Äh, det bryr jag mig inte om att fundera över idag.

Vi är tydligen i Afrika.

Tänk jag visste inte att de hade sådana slott där!

Fast vad vet jag - jag har ju inte varit i Afrika förut.

Jag ser mig omkring.

Blundar.

Njuter.

Bättre kväll

En kväll med pappershelikoptrar och spelhåla är en bättre kväll.

Trots allt.

Ryggsäcken

Ilskan är det första som vaknar i mitt bröst varje morgon.

Sen kommer sorgen.

Jag strör mina bär i tallriken i takt med tårarna.

Jag vill skrika.

Jag vill gråta.

Ändå inte.

Jag vill bli serverad förlåt, jag gjorde fel och kaffe på sängen.

Inte någons sjukdomshistoria.

Jämlika?

Nej.

Det är inte tiden att dela lika nu.

Min ryggsäck är så tung just nu att även om du bär hälften kommer jag att baxna under tyngden som är kvar i den.

Blytung.

Jag gör fel.

Hela tiden.

Det fyller upp min ryggsäck till bredden.

Mina fel.

Brister.

Solen skiner.

Jag tycker inte om den.

Den får mina tillkortakommanden att framstå med ännu tydligare skärpa.

Baka in mig i bomull.

Låtsas att vi är tjugo-någonting igen.

Underbara för varandra.

Vill höra de magiska orden.

Viska dem i mitt öra.

Stå nära.

Ofta.

Från dig.

Jag tar din ryggsäck sen.

Jag lovar.

En viktig sak

I onsdags tyckte jag att Jelena Isinbajeva var cool.

Det tyckte jag inte på torsdags kvällen.

Emma och Moa däremot är coola.

Detta är viktigt.

Du är problemet och lösningen

Ett dåligt internet kan få en, redan från start, skitdag att bli ännu sämre.

Men jag lyckades andas lugnt och inte bara fylla upp mig själv med tårar.

Inte bara.

Se det goda!

Nyttigheter. De rätta.

Ansökningar. På G.

"Världens bästa mamma - idag."

Och jag glädjer mig över mitt nytillskott.

Se det goda.

God morgon

Ännu en jävla skitdag tar sin början.

Jag längtar tillbaka...

...till dit där jag kunde skjuta upp livet.

Det går inte längre.

Jag måste leva det.

Nu.

Veckan börjar bra...

...sa han som skulle hängas på måndagen.

Först det där mötet.

Sen åt jag den där lunchen som jag VET är så dålig för mig.

STÖK!

Som ingen riktigt orkar plocka upp.

Jag tittar på allt. Suckar. Sätter mig och hänger. Tänker: snart, snart, SNART!! (Inte idag...)

Fullpott på dagis.

Genomblöta. Lappar. "Strumpor slut" och "byxor slut".

Första dagen!

Ok. Positivt nu! Vi kom i alla fall ihåg att ta med lite extrakläder...

Han somnar i soffan så fort han klivit in genom dörren.

Inget roligt blev gjort.

Hämtpizza till middag.

Ingen orkar ju tänka.

Barnen glada! 

Vi åt i soffan framför VM-tv. 

Förstummade barn gjorde middagen lugn och trevlig. 

Ler.

Insikten kommer över mig: vi gjorde faktiskt rätt.

Pluspoäng på föräldrakontot!

Men kvälls-sammanfattningen är ändå: tröttheten.

Både han och jag.

Idag vill jag börja om på nytt.

Lite mer action.

Men min frukost består mest av "finn fem fel".

Kaffe.

Frosties.

Vitt bröd.

Marmelad.

Vid lunchdags.

Det blir lika med uppförsbacke.

Ja, ja, när man väl har gått uppför backen så brukar det ju gå nedför sen.

Det är bara att börja gå.

Tur att jag tog blommorna med mig.

Vi är tillbaka.

Till stöket.

Dammet.

Disken.

Trasor.

Färger.

Fastare rutiner.

Omställningsdepression.

Finns det?

Då har jag det.

Tur att jag tog blommorna med mig.

Med "glömma-bekymmer-doft".