Ryggsäcken

Ilskan är det första som vaknar i mitt bröst varje morgon.

Sen kommer sorgen.

Jag strör mina bär i tallriken i takt med tårarna.

Jag vill skrika.

Jag vill gråta.

Ändå inte.

Jag vill bli serverad förlåt, jag gjorde fel och kaffe på sängen.

Inte någons sjukdomshistoria.

Jämlika?

Nej.

Det är inte tiden att dela lika nu.

Min ryggsäck är så tung just nu att även om du bär hälften kommer jag att baxna under tyngden som är kvar i den.

Blytung.

Jag gör fel.

Hela tiden.

Det fyller upp min ryggsäck till bredden.

Mina fel.

Brister.

Solen skiner.

Jag tycker inte om den.

Den får mina tillkortakommanden att framstå med ännu tydligare skärpa.

Baka in mig i bomull.

Låtsas att vi är tjugo-någonting igen.

Underbara för varandra.

Vill höra de magiska orden.

Viska dem i mitt öra.

Stå nära.

Ofta.

Från dig.

Jag tar din ryggsäck sen.

Jag lovar.