Spår

Spår av en familj.

Någon som bara sprang rakt igenom våra liv.

Lyssnade inte.

Ett barn som liksom skriker - lyssna på mig!

Tyst.

Hon lämnade inga spår efter sig.

Jag ser dig.

Som vanligt hann jag inte med.

Kommer på efterkälken.

Istället hör vi personalen påpeka vad som är fel.

Jag förstår dig.

Klart att du gör det som är fel.

Det som inte förväntas av dig.

Då höjs ögonbrynen.

Plötsligt hör man vad du säger.

Men då är det fel.

Jag förstår dig så väl.

Jag gör likadant.

"Vänta - jag vill säga en sak. Lyssna...", säger jag tyst inombords.

Försöker göra mig hörd.

Ingen stannar upp.

Tillslut S K R I K E R jag rätt ut.

Det kommer bara skit ur min mun.

Inte det jag egentligen ville säga.

Inte det där underbara samtalet som jag har gått och längtat efter.

Jag ville prata om dig.

Och om mig.

Om viktiga saker.

Om oviktiga saker.

Du får sitta bredvid mig nu.

Då hör jag dig.

Jag lovar att lyssna.

Och banne mig så ska jag se till att andra också lyssnar på dig!

Vi är så tydliga du och jag.

De måste bara lära sig att lyssna med ögonen också.