Jag gjorde det! Fast...

Jag bara bestämde mig.

Knöt på mig de nya skorna.

Känns som att astman ska tynga ned mig innan jag ens kommit ut.

Äh! Nu hittar du på!

Kommer jag att klara det här?

Sätter ett mål.

1/2 km, det är ju faktiskt bara 500 m.

Kom igen nu!

Laddar.

Runkeeper.

Bon Jovi.

Springer iväg.

Springer!

Stannar.

Pausar.

500 m.

Jag klarade det!!

Sen gör jag om det.

Igen.

Och igen.

Totalt blir det 2,1 km.

Sen går jag raskt hem.

Nu borde jag vara nöjd.

Borde vara.

Eller hur?

Kollar löp-appar.

Jodå.

Nybörjare som vill lära sig att kunna springa 5 km ska börja 

med 1+1 min löp+gång, eller (!) 400m åt gången.

Jag gjorde ju det.

Typ.

Men ändå...

Min djävul på axeln säger:

"du borde inte ha stannat mellan löpintervallerna, du skulle ha gått då!"

"Du borde inte ha gått hem, du skulle ha fortsatt på samma sätt!"

Kan inte låta bli att lyssna.

Så något som borde ha varit en seger blir "baha".

Men i övermorgom ska jag följa en träningsapp.

Då kan det inte bli fel!

Eller?

Hur gör man för att berömma sig själv?

Och tro på det.