Ris från egna buskar som barnen pyntade. Påskpyssel från skola och dagis uppställt. Känns så mycket bättre i mammahjärtat att ställa upp allt som de har gjort på en enda gång. Andra år har jag hittat ledsna flörtkule-kycklingar tilltufsade i en väska eller bara bortglömda i källaren.
Påskbreven till grannarna är lämnade. Saliga - men lite frusna - barn kom hem med både pengar och mycket godis. Koftor, hucklen och förkläden slängdes i en hög i hallen, men fräknarna, äppelkinderna och mustascherna skulle vara kvar.
Köttbullar rullades, ägg målades och åts upp med sillen och laxen.
Så idylliskt.
Men egentligen är jag så trött på mina barn. Eller rättare sagt; trött på att vara mamman som blir trött hela tiden. Trött på att inte kunna hålla humöret uppe. Trött på att känna mig missförstådd. Trött på att jag inte känner mig tillräckligt uppskattad. Trött på att jag inte har ett facit till hur jag ska göra för att inte bli så trött på mig själv.
Jag vill så mycket mera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar