En bild till texten

"Du ser ut som en tonåring, men du har ju en 40-årings livserfarenhet!"

Det fick jag höra idag.

Det var ju bra.

Eller?

Allt som oftast känner jag mig som en tonåring.

Någon som känner sig stor men ändå inte riktigt kan ta hand om sig själv.

Det känns inte bra.

Sedan ibland.

Då vill jag vara som flickan på toppen.

Uppsatt på pedistal.

Någon Han inte tror kan göra några fel.

Någon att se upp till.

Fast jag vill inte vara skör som papper.

Jag har känt mig skör alltför många gånger.

Så vill jag inte känna.

Inte vara.

Det är inte jag.

Egentligen är jag stark.

Jag är stark.