Sååå duktiga föräldrar.

Torkat snor.

Varit med i skolan.

Och Hon.

Hon som inte tar för sig så mycket.

Hon fick en egen plats.

Eget rum.

Vi känner oss så nöjda.

Men det kostar.

Självförsakande.

Idag var det värt det.

Hur har helgen varit?

Lite av både det ena och det andra.

Hårda och mjuka värden i en skön förening.

Lite kalas.

Lite "måsten".

Lite bus.

Och en massa!

Spår

Spår av en familj.

Någon som bara sprang rakt igenom våra liv.

Lyssnade inte.

Ett barn som liksom skriker - lyssna på mig!

Tyst.

Hon lämnade inga spår efter sig.

Jag ser dig.

Som vanligt hann jag inte med.

Kommer på efterkälken.

Istället hör vi personalen påpeka vad som är fel.

Jag förstår dig.

Klart att du gör det som är fel.

Det som inte förväntas av dig.

Då höjs ögonbrynen.

Plötsligt hör man vad du säger.

Men då är det fel.

Jag förstår dig så väl.

Jag gör likadant.

"Vänta - jag vill säga en sak. Lyssna...", säger jag tyst inombords.

Försöker göra mig hörd.

Ingen stannar upp.

Tillslut S K R I K E R jag rätt ut.

Det kommer bara skit ur min mun.

Inte det jag egentligen ville säga.

Inte det där underbara samtalet som jag har gått och längtat efter.

Jag ville prata om dig.

Och om mig.

Om viktiga saker.

Om oviktiga saker.

Du får sitta bredvid mig nu.

Då hör jag dig.

Jag lovar att lyssna.

Och banne mig så ska jag se till att andra också lyssnar på dig!

Vi är så tydliga du och jag.

De måste bara lära sig att lyssna med ögonen också.

Hur får ni tid till att prata med varandra?

Döden tog kraft ur mig.

Sen satte den spinn på min hjärna.

Rörde till.

Fast det är ju inte så svårt egentligen.

Där är ju så ostädat.

Där också.

Pappan är hemma igen.

Tillsammans hoppas jag att vi kan städa upp lite i oredan.

Både här och där.

Men det kan vara svårt att få tid att prata.

Mycket.

Till punkt.

Vi sätter oss i en bil och tar en tur i mörkret.

Nu måste han lyssna.

På bara mig.

Som ett ljus.

Som ett ljus brinner våra liv.

Lika lätt som ett ljus kan blåsas ut lika lätt kan ett liv släckas.

Så plötsligt för oss andra.

En plats i livets ljusstake blir mörk.

Men till skillnad från ett ljus kan vi inte tända ett liv igen.

Ett slocknat liv är oåterkalleligt.

Jag har gråtit så många tårar idag att jag nästan hoppas att de är slut.

Krama om varandra.

Mycket!

Det ska jag göra med min familj.

Min man.

Det hände inte oss.

Men det gör ändå så ont.

Så ont.

Tacksamhet

Det har väl varit en ganska vanlig helg för vår familj.

Hög och låg.

Vissa av oss städar på dagis.

Andra spelar för kungen.

Känner lycka och tacksamhet.

Både för små och stora ting.

Vi lever.

Ingen är dödssjuk.

Vi har så mycket att vara tacksamma för.

Livet är så skört.

Det fick jag med alltför stor tydlighet erfara i slutet på förra veckan.

Och chocken sitter kvar än.

Drar min familj närmare mig.

Tacksam över vad vi har.

Det här med maten...del 8.

Sitter med mitt te på kvällen och funderar.

Varför fungerar maten ibland?

Varför för gick det bra med "Blodiga baronens makaroner"?

Varför idag?

Var det för att de har ätit det förut?

Eller var det för att inga kor, grisar eller kycklingar hade fått sätta livet till?

Barn är konstiga.

Det är min slutledning.

Puss.

"Blodiga baronens makaroner" är min variant av pasta pomodoro.