Jag är bra.

Jag suckade.

Men lät det vara.

Snart kommer det inte finnas några val.

Hon gör experiment.

Klistrar en sak på en annan.

Ja, experiment!

Med stort allvar.

Ett viktigt jobb.

Vi hann köpa lite nytt.

Lyxar.

Firar mig själv.

Håller mig lugn.

Inga monster får känslorna att koka över.

Vi har det så bra.

Lugnt.

Mållinjen

Jag gjorde det!

Med stora lugna kliv tog jag mig över mållinjen.

Inga skrik på barnen vid läggdags ikväll.

Ja, det är LYCKA.

Lycklig?

Jag ville skriva något om lycka idag.

Men det gör mig bara förbannad.

O-lycklig.

Så jag skiter i det.

Vi har varit hemma och varit sjuka idag.

Mest jag.

Det gör mig också förbannad.

O-lycklig.

Skit också!

Känslan av att snubbla på mållinjen.

Ikväll också.

Det gör mig trött.

Tröttare.

Tröttast.

O-lycklig.

Jag vill skita i ALLT!

Men klockan ringer i morgon bitti.

Vi börjar om.

Jag börjar om.

Hoppas att jag ska nå hela vägen över mållinjen.

Det vore LYCKA!

Sååå duktiga föräldrar.

Torkat snor.

Varit med i skolan.

Och Hon.

Hon som inte tar för sig så mycket.

Hon fick en egen plats.

Eget rum.

Vi känner oss så nöjda.

Men det kostar.

Självförsakande.

Idag var det värt det.

Hur har helgen varit?

Lite av både det ena och det andra.

Hårda och mjuka värden i en skön förening.

Lite kalas.

Lite "måsten".

Lite bus.

Och en massa!

Spår

Spår av en familj.

Någon som bara sprang rakt igenom våra liv.

Lyssnade inte.

Ett barn som liksom skriker - lyssna på mig!

Tyst.

Hon lämnade inga spår efter sig.

Jag ser dig.

Som vanligt hann jag inte med.

Kommer på efterkälken.

Istället hör vi personalen påpeka vad som är fel.

Jag förstår dig.

Klart att du gör det som är fel.

Det som inte förväntas av dig.

Då höjs ögonbrynen.

Plötsligt hör man vad du säger.

Men då är det fel.

Jag förstår dig så väl.

Jag gör likadant.

"Vänta - jag vill säga en sak. Lyssna...", säger jag tyst inombords.

Försöker göra mig hörd.

Ingen stannar upp.

Tillslut S K R I K E R jag rätt ut.

Det kommer bara skit ur min mun.

Inte det jag egentligen ville säga.

Inte det där underbara samtalet som jag har gått och längtat efter.

Jag ville prata om dig.

Och om mig.

Om viktiga saker.

Om oviktiga saker.

Du får sitta bredvid mig nu.

Då hör jag dig.

Jag lovar att lyssna.

Och banne mig så ska jag se till att andra också lyssnar på dig!

Vi är så tydliga du och jag.

De måste bara lära sig att lyssna med ögonen också.

Hur får ni tid till att prata med varandra?

Döden tog kraft ur mig.

Sen satte den spinn på min hjärna.

Rörde till.

Fast det är ju inte så svårt egentligen.

Där är ju så ostädat.

Där också.

Pappan är hemma igen.

Tillsammans hoppas jag att vi kan städa upp lite i oredan.

Både här och där.

Men det kan vara svårt att få tid att prata.

Mycket.

Till punkt.

Vi sätter oss i en bil och tar en tur i mörkret.

Nu måste han lyssna.

På bara mig.