Sååå duktiga föräldrar.

Torkat snor.

Varit med i skolan.

Och Hon.

Hon som inte tar för sig så mycket.

Hon fick en egen plats.

Eget rum.

Vi känner oss så nöjda.

Men det kostar.

Självförsakande.

Idag var det värt det.

Hur har helgen varit?

Lite av både det ena och det andra.

Hårda och mjuka värden i en skön förening.

Lite kalas.

Lite "måsten".

Lite bus.

Och en massa!

Spår

Spår av en familj.

Någon som bara sprang rakt igenom våra liv.

Lyssnade inte.

Ett barn som liksom skriker - lyssna på mig!

Tyst.

Hon lämnade inga spår efter sig.

Jag ser dig.

Som vanligt hann jag inte med.

Kommer på efterkälken.

Istället hör vi personalen påpeka vad som är fel.

Jag förstår dig.

Klart att du gör det som är fel.

Det som inte förväntas av dig.

Då höjs ögonbrynen.

Plötsligt hör man vad du säger.

Men då är det fel.

Jag förstår dig så väl.

Jag gör likadant.

"Vänta - jag vill säga en sak. Lyssna...", säger jag tyst inombords.

Försöker göra mig hörd.

Ingen stannar upp.

Tillslut S K R I K E R jag rätt ut.

Det kommer bara skit ur min mun.

Inte det jag egentligen ville säga.

Inte det där underbara samtalet som jag har gått och längtat efter.

Jag ville prata om dig.

Och om mig.

Om viktiga saker.

Om oviktiga saker.

Du får sitta bredvid mig nu.

Då hör jag dig.

Jag lovar att lyssna.

Och banne mig så ska jag se till att andra också lyssnar på dig!

Vi är så tydliga du och jag.

De måste bara lära sig att lyssna med ögonen också.

Hur får ni tid till att prata med varandra?

Döden tog kraft ur mig.

Sen satte den spinn på min hjärna.

Rörde till.

Fast det är ju inte så svårt egentligen.

Där är ju så ostädat.

Där också.

Pappan är hemma igen.

Tillsammans hoppas jag att vi kan städa upp lite i oredan.

Både här och där.

Men det kan vara svårt att få tid att prata.

Mycket.

Till punkt.

Vi sätter oss i en bil och tar en tur i mörkret.

Nu måste han lyssna.

På bara mig.

Som ett ljus.

Som ett ljus brinner våra liv.

Lika lätt som ett ljus kan blåsas ut lika lätt kan ett liv släckas.

Så plötsligt för oss andra.

En plats i livets ljusstake blir mörk.

Men till skillnad från ett ljus kan vi inte tända ett liv igen.

Ett slocknat liv är oåterkalleligt.

Jag har gråtit så många tårar idag att jag nästan hoppas att de är slut.

Krama om varandra.

Mycket!

Det ska jag göra med min familj.

Min man.

Det hände inte oss.

Men det gör ändå så ont.

Så ont.

Tacksamhet

Det har väl varit en ganska vanlig helg för vår familj.

Hög och låg.

Vissa av oss städar på dagis.

Andra spelar för kungen.

Känner lycka och tacksamhet.

Både för små och stora ting.

Vi lever.

Ingen är dödssjuk.

Vi har så mycket att vara tacksamma för.

Livet är så skört.

Det fick jag med alltför stor tydlighet erfara i slutet på förra veckan.

Och chocken sitter kvar än.

Drar min familj närmare mig.

Tacksam över vad vi har.

Det här med maten...del 8.

Sitter med mitt te på kvällen och funderar.

Varför fungerar maten ibland?

Varför för gick det bra med "Blodiga baronens makaroner"?

Varför idag?

Var det för att de har ätit det förut?

Eller var det för att inga kor, grisar eller kycklingar hade fått sätta livet till?

Barn är konstiga.

Det är min slutledning.

Puss.

"Blodiga baronens makaroner" är min variant av pasta pomodoro.

Jag gjorde det! Fast...

Jag bara bestämde mig.

Knöt på mig de nya skorna.

Känns som att astman ska tynga ned mig innan jag ens kommit ut.

Äh! Nu hittar du på!

Kommer jag att klara det här?

Sätter ett mål.

1/2 km, det är ju faktiskt bara 500 m.

Kom igen nu!

Laddar.

Runkeeper.

Bon Jovi.

Springer iväg.

Springer!

Stannar.

Pausar.

500 m.

Jag klarade det!!

Sen gör jag om det.

Igen.

Och igen.

Totalt blir det 2,1 km.

Sen går jag raskt hem.

Nu borde jag vara nöjd.

Borde vara.

Eller hur?

Kollar löp-appar.

Jodå.

Nybörjare som vill lära sig att kunna springa 5 km ska börja 

med 1+1 min löp+gång, eller (!) 400m åt gången.

Jag gjorde ju det.

Typ.

Men ändå...

Min djävul på axeln säger:

"du borde inte ha stannat mellan löpintervallerna, du skulle ha gått då!"

"Du borde inte ha gått hem, du skulle ha fortsatt på samma sätt!"

Kan inte låta bli att lyssna.

Så något som borde ha varit en seger blir "baha".

Men i övermorgom ska jag följa en träningsapp.

Då kan det inte bli fel!

Eller?

Hur gör man för att berömma sig själv?

Och tro på det.

Det här med maten...del 7.

 Kakor funkar.

Inte soppa.

 Inte äppelpaj.

Torkade bananer?

Vi får väl se.

Antagligen inte...

Nätet är äntligen tillbaka!

Idag tänker jag på de vackra spindelnäten.

De finns överallt!

Funderar över den spindel som gick "bananas" under helgen.

Varför?

Fast jag är glad att hon gjorde det.

För idag kan jag njuta av alla vackra spindelnät.

Försöker intensivt att fånga det vackra på bild.

Allt blir suddigt.

Putsar upp linsen.

Borde putsa upp mig själv lite också.

Ja, det ska jag faktiskt göra idag.

Inte utsidan.

Utan det som egentligen är jag...

Fiol-Mia.