Tolvårskrisen

Vi är trötta både jag och han. 

Vi såg: Välkommen till vår sjuårskris sent igår kväll på svt. 

Så mycket igenkänning att jag började skratta och tycka att det var komiskt. 

Fast det är inte roligt. 

Undrar hur det gick för dem sen? 

Sammanfattningen var lite sorglig. 

Relationen hade förändrats. Det var som om en del hade dött.

Fast.

Ur det som har dött brukar ju något nytt resa sig.

En ännu vackrare blomma.

Hoppas på det.

Han är så bra på att vara hemma-pappa.

Varför har jag varit så mycket hemma-mamma?

Jag vet.

Rädsla.

Jag fortsätter att leta nya perspektiv på mig själv. Min tillvaro.

 Vi ska nog kunna ta oss ur rädslan snart.

Snart.

Sen har vi besök.